Andra delen av verket "Svenskarna och Skogen" (SoS) av jägmästaren och professorn Lars Kardell har kommit på Skogsstyrelsens förlag. Den behandlar perioden 1850 – 1990, alltså även konflikten mellan produktions- och miljömål i skogen.
LK får naturligtvis, tillsammans med kollegan Mårten Bendz, odla vilka naturfientliga tankar han vill, men Skogsstyrelsen (SKS) bör inte publicera en bok som misskrediterar och förlöjligar den ena av SKS uppgifter, att värna om skogsnaturen.
Skogsvårdslagen likställer produktions- och miljömålen i skogen. LK beskriver i SoS naturvård som onödig och löjeväckande. LK uttrycker också idéer, som motverkar SKS tillsynsroll (sid. 11): "…att lagar och förordningar i de flesta fall bekräftar en verklighet som redan var på plats". Den ideella naturvårdens uppfattning är fortfarande att land ska med lag byggas.
Boken är en politisk pamflett, som kunde ha givits ut av Timbro. Den stöder näringens naturvårdsfientliga propaganda.
SKS borde dra in boken och ge någon annan uppdraget att skriva naturvårdens historia i skogen. Andra delar av boken är nämligen riktigt intressanta. LK är duktig på att gå igenom ett mycket stort källmaterial, referera det med ett begripligt språk och illustrera med talande bilder.
Människan i centrum
LK kallar skogsbrukets inträngande i de stora boreala skogarna under 1800-talet vid dess rätta namn: "exploatering". Hade han bara haft ett uns av naturkänsla skulle han också ha kallat det naturskövling. Han värjer sig mot sanningen om vad det var som exploaterades. Han sätter ordet urskog inom citationstecken (sid. 11) och vill tro att all skog i Sverige sedan urminnes tid har utnyttjats av människan. Han skriver (sid. 11): "Dessvärre är det en omöjlig uppgift att beskriva skogstillståndet innan exploateringen påbörjades". Om han hade velat hade han kunnat citera Per Linder och Lars Östlund (Biol. Cons. 1998) som gått igenom taxeringar av urskog innan den höggs, i besparingsskogarna i Orsa och Älvdalen och Hamra kronopark.
Bolagens övertagande av skogen i Norrland, som var ett övergrepp på en hel bondekultur, försöker LK mildra med orden: "Vare sig köpare eller säljare hade någon uppfattning om skogens värde" (sid.11) och "När skogen fick värde, ett värde som många gånger förvånade såväl säljare som köpare…" (sid. 53). Men det är ju självklart att köparen visste vad han var ute efter. Han betalade i sju dokumenterade fall (Stadling 1884) mellan en procent och en promille av virkets dagsvärde.
Flottlederna beskriver han som pulsådror mellan "… skogskroppen och industrihjärnan …" (sid. 23). En mer insiktsfull och medicinskt korrekt liknelse skulle vara att kalla dem vener som dränerar naturens kapital.
Boken handlar mest om de människor som genomförde denna exploatering. LK visar stor inlevelse i de små människornas livsvillkor. Skogsarbetarnas elände betonas. I bildtexter pekar han på att de saknar skyddsutrustning. Han för fram statistik över dödsfall och skador.
Annars är det skogsmän i högre positioner som får störst utrymme i boken, de som bidrog till skogsskötselns och skogsindustrins utveckling
Vrångbild av naturvård
Naturvårdens kritik av skogsbruket på 1960-talet beskriver han som: "…den första generationen urbaniserade svenskar…såg allt större kalhyggen genom bilrutan" (sid. 225). Om miljödebatten skriver han: "I inte så liten grad låg rena maktfrågor bakom diskussionerna, d.v.s. vem som skulle bestämma över produktionen …" (sid. 226). LK vill inte acceptera att miljörörelsens kritik grundade sig på kunniga men vanmäktiga skogsströvares iakttagelser av den förstörelse som avverkningarna förde med sig, av örnars bon, av hackspettars skogar och småningom av vedlevande småkryps och kryptogamers livsmiljöer. Det är oförskämt att insinuera att förkämparna för naturvård i skogen skulle ha drivits av maktbegär i stället för omtanke om naturen.
LK:s naturförakt formuleras tydligast på sid. 239: "När vi i slutet av 1980-talet lärde oss begreppet biologisk mångfald, skedde detta samtidigt som ansvaret för alla naturens organismer växte på bekostnad av ansvaret för människan. En hackspett hade lika stort livsberättigande som en person. Djuren fick vid denna tidpunkt en själ." Detta är en grov och falsk beskyllning. Det naturvården hela tiden har kritiserat är att enskilda människors lyx- och överkonsumtion går ut över hela djur- och växtarters existens.
I förordet skriver LK: "Från att ha varit nationens hjälte/räddare blev skogsnäringen dess buse/vandal. Det är bland annat funderingar kring detta som ligger bakom boken SoS". LK har kommit halvvägs i sitt arbete med det problemet. Han skulle nå målet om han kunde inse att naturen var först och människan kom efter. Men hans jägmästarhjärta ger honom själv och människorna absolut prioritet.
Det ska bli intressant att se om SKS tar avstånd från detta egoistiska och bakåtsträvande tänkande och når målet: Balans mellan produktion och naturvård i skogen.
Anders Delin